För individer som inte kan kommunicera är kommunikation en av de viktigaste färdigheterna att lära sig. De simplaste formerna av kommunikation kan sägas vara att benämna och begära. Att kunna begära vad man vill ha och att kunna säga ifrån öppnar dörren till att få en bättre vardag som är mer anpassad till ens behov.

Det finns olika metoder för att öva kommunikation, till exempel Picture Exchange Communication System (PECS) , funktionell kommunikationsträning (FCT), Verbal Behavior Approach och andra insatser baserade på TBA, samt olika andra typer av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) med till exempel tecken (TAKK). Det finns också appar till surfplattor som pratar åt en när man trycker på ord, och även fysiska knappar man trycker på som pratar, som t.ex. BIGmack. Det finns med andra ord många olika former av alternativ och kompletterande kommunikation och kommunikationsträning, men alla har samma funktion. Kommunikation har samma mål oavsett om den görs med bilder, tecken eller knappar – att ge individen möjlighet att uttrycka sina behov och göra sig förstådd.

Problemet med att kommunikationsträning ofta leder till förstärkning

Någonting som är gemensamt för alla alternativa kommunikationssätt är att de leder till förstärkning i någon form, framförallt i form av uppmärksamhet. Om det också är många av kommunikationsresponserna som leder till roliga saker blir även det ofta en kraftig förstärkare. Därför kan det bli så att individen lär sig ”när jag trycker på knapp/lämnar över bild/gör tecken händer det något kul”. Detta är tillräckligt för att vilja utföra responsen, men inte tillräckligt för att lära sig att uttrycka specifika saker.

Oavsett vilken typ av kommunikationsträning som görs med individer med svårigheter är det därför centralt att träningen görs noggrant. Gör man inte det så finns risk för att man missförstår vad personen vill kommunicera. Därför finns det i bildkommunikationsmetoden PECS, diskriminationsträning och något som kallas för Correspondence Checks (ungefär överensstämmelsekontroll). En annan sak som är viktig är att ha som mål att gradvis minska eventuell hjälp (prompt) att utföra kommunikationsresponsen. (1)

Diskriminationsträning innebär att individen får tillgång till bilder på både attraktiva föremål och ointressanta föremål. Genom att individen får det hen räcker över bild på lär sig många att kika på bilderna och lämna över bilder på sådant hen vill ha och inte på sådant som är ointressant.

Correspondence Checks innebär att individen räcker över bild på en attraktiv sak och att kommunikationspartner som svar presenterar flera olika attraktiva saker. Om individen regelbundet tar den sak som hen kommunicerat att hen vill ha tyder det på att hen vet vad hen ber om. Denna typ av kontroller kan göras mer eller mindre strukturerat, men grundläggande kommunikationsträning behöver någon form av kontroll av överensstämmelse i kommunikationen.

Alla som övar basal kommunikation bör se upp med att inte övertolka individen, och kontrollera överensstämmelse med hjälp av exempelvis ovan nämnda strategier. Detta minskar risken för att individen blir missförstådd och att vi tror att individen kommunicerar något den egentligen inte menar.

Exempel på kommunikationsträning som saknar noggrannhet

Faciliterad kommunikation är en kontroversiell variant av kommunikationsträning. Den består av att en faciliterare fysiskt promptar individen att skriva, t.ex. genom att hålla i individens hand och hålla fram och styra en skrivplatta där individen pekar på olika bokstäver. Den här formen av kommunikationsträning saknar både diskriminationssträning och correspondence checks. Den har inte heller som mål att minska prompten. Studier har visat att Faciliterad Kommunikation inte skapar kommunikation, utan en gissningslek där faciliteraren gissar vad individen vill säga (2). En nyare metod av Faciliterad Kommunikation är Rapid Prompting Method (RPM), som ärvt samma problematik. Faciliterad kommunkation har bland annat lett till att föräldrar felaktigt blivit anklagade för övergrepp (3).

Även om dessa metoder snarare handlar om vad omgivningen vill höra än vad individen själv vill säga är de populära. Det skapas ofta en felaktig men fin bild av individens inre värld. Även om den inte stämmer kan det kännas väldigt fint för de anhöriga. De har en sån dragningskraft att Apple gjorde en reklamfilm för metoderna 2016.

Exempel där djur får slarvig kommunikationsträning

På senare tid har det i sociala medier blivit populärt med kommunikationsträning för djur. Hunger for words med hunden Stella har 793.000 följare på Instagram och @whataboutbunny med hunden Bunny har 7 miljoner följare på Tiktok. Båda dessa är exempel på hundar som trycker på knappar (liknande BIGmack) där hundägaren sedan tolkar vad hunden menar. Det går inte att utesluta att hundarna faktiskt menar det matte tolkar, men det finns inte heller några tydliga tecken på att hundarna gör det. Tolkningarna gör att det hunden trycker får mening oavsett vad hunden trycker på. Ett exempel från hunden Bunny:

Matte: ”Jag älskar dig Bunny!”
Bunny: ”Jag ja vi främling vän”
Matte: (skratt) ”Vi främlingvän? Betyder det du hund, jag människa?” (hunden får kli under hakan)

Ett annat exempel på ett djur som tolkats kommunicera mer än vad han gjorde är hästen Clever Hans. Clever Hans ”kunde” exempelvis räkna ut mattetal och och stampa rätt svar med hoven. En studie visade sedan att Clever Hans inte kunde svara på frågor som frågeställare inte kunde svaret på och att han inte kunde svara om han inte såg frågeställarens eller ägarens ansikte. Med andra ord gjorde Clever Hans något fantastiskt lyhört gentemot sina kommunikationspartners, men han kunde inte svara på frågorna! (4) Med andra ord liknade felslutet kring Clever Hans det som ofta görs i Faciliterad Kommunikation.

Jag vet inte om något av dessa djur far illa av den eventuella övertolkningen av deras kommunikation. Däremot finns stor risk att de blir missförstådda, precis som människor där kommunikationsträning används på ett slarvigt sätt. Kommunikationsträning som inte görs ordentligt berövar individen sin egen röst (5) och bryter därigenom mot FN:s konvention om barnets rättigheter (6).

Ta hjälp om det behövs!

Vid kommunikationsträning med individer kan det vara bra att ta hjälp av logoped eller beteendeanalytiker för att få till de små detaljerna. Även om titlarna inte är någon garant för noggrann träning minskas risken för kommunikationsinsatser som liknar de pseudovetenskapliga exemplen Faciliterad Kommunikation, Rapid Prompting Method, hundarna Stella och Bunny och hästen Clever Hans.

Att välja kommunikationssätt

Av de olika alternativa och kompletternade kommunikationssätten finns det inget som passar alla individer. Funderar du exempelvis på vilket kommunikationssätt som passar för ett barn kan du fundera på: Hur jobbigt är det för barnet att utföra beteendet? Hur troligt är det att andra kommer att förstå kommunikationssättet? Vilka beteenden har barnet redan i sin repertoar? Att använda vokala ljud kan t.ex. vara smidigare om barnet redan gör ljud än om barnet inte gör några ljud alls. (7)

Det finns också hypoteser om att det kommunikationssätt ett barn själv väljer leder till snabbare inlärning (8). Detta kan man testa genom att lära in att be om samma sak på flera olika sätt, för att sedan låta barnet välja fritt hur hen ber om saken. Oavsett om barnets åsikt leder till ökad inlärning är det såklart önskvärt att barnet får vara med och välja sitt kommunikationssätt!

Referenser

1) Bondy, A., & Frost, L. (2002). PECS Training Manual, Second Edition | Pyramid Educational Consultants. Pyramid Educational Consultants, Inc. https://pecsusa.com/shop/pecs-training-manual-second-edition/

2) Schlosser, R. W., Balandin, S., Hemsley, B., Iacono, T., Probst, P., & Von Tetzchner, S. (2014). Facilitated communication and authorship: A systematic review. AAC: Augmentative and Alternative Communication, 30(4), 359–368. https://doi.org/10.3109/07434618.2014.971490

3) Siegel, B. (1995). Brief report: Assessing allegations of sexual molestation made through facilitated communication. Journal of Autism and Developmental Disorders, 25(3), 319–326. https://doi.org/10.1007/BF02179293

4) Samhita, L., & Gross, H. J. (2013). The “Clever Hans Phenomenon” revisited. Communicative & Integrative Biology, December, 1–3.

5) Travers, J. C., Tincani, M. J., & Lang, R. (2014). Facilitated communication denies people with disabilities their voice. Research and Practice for Persons with Severe Disabilities, 39(3), 195–202. https://doi.org/10.1177/1540796914556778

6) UNICEF. Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter. Stock. UNICEF Sverige (2009).

7) Tiger, J. H., Hanley, G. P., & Bruzek, J. (2008). Functional Communication Training: A Review and Practical Guide. Behavior Analysis in Practice, 1(1), 16–23. https://doi.org/10.1007/bf03391716

8) Couper, L., Van Der Meer, L., Schäfer, M. C. M., Mckenzie, E., Mclay, L., O’reilly, M. F., Lancioni, G. E., Marschik, P. B., Sigafoos, J., & Sutherland, D. (2014). Comparing acquisition of and preference for manual signs, picture exchange, and speech-generating devices in nine children with autism spectrum disorder. Developmental Neurorehabilitation, 17(2), 99–109. https://doi.org/10.3109/17518423.2013.870244