Målet med insatser utifrån tillämpad beteendeanalys att lära individen färdigheter och minska skadliga problembeteenden. Vid autism görs detta ofta i form av tidiga intensiva insatser (EIBI).

Att göra randomiserade kontrollerade studier på EIBI är oerhört svårt pga några faktorer:

• Det är etiskt svårt att randomisera en familj som vill ha EIBI till att inte få insatsen eftersom vi har så tydliga tecken på att det hjälper barn med autism.
• Det är svårt att blinda involverade personer för vilken behandling de får.

Detta gör att de kontrollerade studier som finns oftast inte har randomisering. Inom beteendeanalytisk forskning används framförallt en annan typ av studier som kallas för single case-studier. En fördel med single-case-studier är att de visar vad som har effekt för den specifika individen till skillnad från gruppstudier. Ofta är det ju just individen som vi är intresserade av när vi behandlar svårigheter.  Lite förenklat innebär single-case-studier att observera ett visst beteende, sedan göra någon förändring i miljön för att se om beteendet då förändras. T.ex kan man observera hur mycket ett barn biter sig i handen, lära barnet ett sätt att kommunicera sitt behov och observera om handbitandet minskar. Med denna typ av studier har många effektiva interventioner skapats för att exempelvis öva lek, kommunikation, språk och minska självskadebeteenden. 

Tidiga intensiva insatser bygger på att en handledare skräddarsyr ett program med sådana evidensbaserade strategier. Detta innebär att varje enskild intervention har forskningsstöd för den aktuella färdigheten. 

Vill du ha en lista på evidensbaserade strategier vid autism, se denna översiktsartikel: