Självskadebeteende hos individer med autism

Syntolkning: Teddybjörn med bandage och plåsterDet verkar finnas en del missförstånd kring självskadande hos individer med autism, bl.a att det är ok som professionell att låta personer fortsätta självskada. Här är lite info och klargöranden:

Det är vanligt med olika typer av självskadande beteende hos individer med autismspektrumtillstånd. Forskning tyder på att upp emot 30% självskadar (1), exempelvis bankar huvudet i väggen, biter sig i handen, drar sig i håret, trycker i ögonen eller slår sig själva. Dessa beteenden är såklart viktiga att minska eftersom de annars kommer att leda till bestående skador för barnet (2).

Vid bemötande av självskada är alltid högsta prioritet att först minska risken för att personen åsamkar sig själv bestående skador. Detta kan vi göra genom att anpassa situationen. Exempelvis kan en individ som biter sig i handen få ha på sig ett handskydd som omöjliggör det. Om en person skär sig kan vi minska tillgången till vassa objekt. Vi bör också se till att inte sätta individen i situationer som utlöser beteendet.

Det är viktigt att inte nöja sig med att minska möjligheterna till självskada i stunden, det skulle vara en björntjänst som i värsta fall förvärrar problemen. Vi bör också ge individen verktyg som gör att hen inte behöver självskada. Vi behöver därför luska ut vad självskadan fyller för funktioner för individen. Det är vanligt att individer som har svårt att kommunicera självskadar. Självskadande skickar ofta tydliga signaler till omgivningen kring att de t.ex. tycker en situation är för svår, att de fått för lite uppmärksamhet, eller att de behöver någon speciell sak (3). Om vi lyckas lista ut vad som sätter igång beteendet och vilka konsekvenser som vidmakthåller självskadandet kan vi ge personen det hen behöver utan att hen behöver självskada.

Det finns också gott vetenskapligt stöd för att träning av andra sätt att kommunicera sina behov minskar självskadebeteende och andra beteendeproblem (4). Vi behöver ibland också aktivt se till att själva självskadebeteendet förlorar sin funktion genom att inte ge det som barnet brukar få vid självskada. Då är det viktigt att först ha minskat risken att beteendet ger skador. Många individers utagerande minskar vid användning av dessa strategier sitt självskadande avsevärt. Beteendeinriktade insatser har avsevärt bättre än effekt än medicin (2).

Att bemöta självskadande beteende på ett sätt som minskar risken för bestående skador och samtidigt på ett så säkert sätt som möjligt minskar beteendet är utmanande. Därför är det viktigt att få regelbunden handledning om du kommer i kontakt med individer med självskadebeteen.

1:https://link.springer.com/article/10.1007/s10803-016-2879-1

2: http://journals.sagepub.com/doi/pdf/10.1177/2396941516688399

3: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1284433/pdf/12858985.pdf

4: https://groups.io/g/abafa/attachment/9/0/Topics%20in%20Early%20Childhood%20Special%20Education-2015-Durand-116-26.pdf

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 2 =